DEC 15, 1980 - Avfärd
Träffade en hemlös rumlare på järnvägsstationen. Han framhöll så smått att han inte hade någonstans att ta vägen. Efter mycken tvekan bestämde jag mig för att låta honom övernatta hos mig.
När man själv snart ska pröva ensamheten i rusiga järnvägshallar och vänta på tillfälligheter så gäller det också att ha samvetet rent när ignorans och rädsla slår emot en.
Väntar med att packa intill det sista, ett drag som blivit alltmer tydligt vid de senaste avfärderna.
02.45
Lyssnar på Eldorado, ett program från Sveriges P3, sketcher och musik blandat. Sändningstid mellan 22-24.
02.45
DEC 16, 1980 - Lyssnar
Lyssnar på Eldorado, ett program från Sveriges P3, sketcher och musik blandat. Sändningstid mellan 22-24.
Lyssnar väl inte så mycket, hör mer. Det hörs i bakgrunden medan jag snurrar runt i mina tankar. Runt och runt om hur det blir med betalningen av Avoimet Ovet för igår kväll. Om de accepterar 4000 brutto eller vill ha mer d.v.s. c:a 5000, vilket skulle utgöra 75% av intäkterna som det till en början var frågan om. Skulle betala dem idag kl.16.00 men ingen kom till avtalat möte vilket betydde att jag inte fick avslutat det jag skulle göra, och istället låter andra axla det… och tankarna om min egen otillräcklighet växer och förlamar, och så går det runt och runt medan tingen rusar förbi. Jag är fast i min egen kleta och försöker få ordning på den, inte på omvärlden.
Ur radion strömmar ”Still I´m sad”, en låt som alltid fångar mig med sin ödesmättade stämning.
Ur radion strömmar ”Still I´m sad”, en låt som alltid fångar mig med sin ödesmättade stämning.
Så var Eldorado slut och kommer nästa gång den 17nde januari. Intervju med Ingmar Bergman. Inslag med Mikael Rickfors, hade de hunnit med medan jag gömde mig i TV-tittande. Har en het önskan om att TV-programmen skulle pågå hela natten och det gav associationer om USA. Men programmen tog slut och jag fick endast tag i smäktande toner till tröst.
Landar så sakteliga in i småstaden. Går genom gatorna och känner igen mig. Alltid den eviga känslan av att vara utanför och begapad, en självvald sits. Träffar Titte över en kaffe där hon bestämmer tidsgränserna. Jag har hur mycket lösdrivartid som helst att ta kol på. Dricker kaffe ihop imorgon igen som någon slags gest av att vi fortfarande borde träffas och att tiden däremellan borde fyllas av punktmöten.
Har ingen lust att försöka reda ut vart vi är på väg, det känns så onödigt och oåterkalleligt, bara låta det gå på och ta vara på de chanser som bjuds, inte krypa i skymundan. Det finns så klara linjer mellan diplomatportfölj och kavaj å ena sidan och det nedgångna i andras klädsel.
Blev utkastad från Karl XII när jag ville ringa, de ville inte ha med sådana som mig att göra. Småpoliser som får kasta sitt småputtriga agg över det mönsterbrytande.
Att välja pariasrollen klargör sammanhangen, att åka hiss upp och ner i klasserna blir bara till förtvivlan och resulterar i en känsla av oförmögenhet där den knutna näven talar bäst. Men den tillåts inte tala. Tant Moral har kättrat kraften eller kanaliserat ut den. Oklart sagt är oklart tänkt. Hur fan ska man få klarhet i tankarna och sen verkligen hålla fast vid dem då det rasar runt omkring och grundsanningarna inte fungerar eller står i strid med varandra. Då när människans godhet kontrasteras mot ondskan och båda finns i begreppsvärlden.
”Hem” igen efter mållösa promenader i småstaden där man stöter på gamla bekanta som undrar vad man sysslar med. En kort redogörelse räcker och sen en motfråga. Småtrevliga kommentarer om den andres förehavanden skjutes in. Sen skiljs vägarna för att gå mot nya redogörelser. Kastar i mig kaffe och sen vidare.
Till slut blir det för tungt med kringflytandet. Stegen styrs mot middagsmaten som ligger trekvart i framtiden.
Hämtade passet, ännu så länge obefläckat. Lusten att ge sig av är minimal, men avfärden är nu för en gång bestämd. Blir mera ett tvång än lusta. Ett tvång som skall ge nånting av vidd i motsats till tryggheten i skymundan.
Flykten och längtan bort blandas ihop till något molande och skrämmande som endast kan få sin utlösning i avfärden.
Den höstmörka dystra blåsten skjuter in varningar om jävelskap som ändå måste trotsas.
16.45.
En ensam kväll i stadens barer, först en starköl på bistron. Den slank snabbt ner på en utsatt barstol med en världsfrånvänd attityd. I Sabinas Bar rann det långsammare, en TV fångade uppmärksamheten. Stimmet ökade under Sportnytt där Finlands hockeyseger över Sverige lättade på stämningarna och visar vart Åland hör, Finland alltså. Ramlade in i någonsorts världs-frånvändhet i det lokala, ut i rymderna. Betraktar-rollen kräver ingenting förutom det direkta närvarandet.
Och hoppet om en utväg som inte tas på de villkor som omgivningen bjuder. På något sätt har rebellrollen etsats in i mig, en rebellroll som inte kräver aktion, utan ett tiga-still-sittande med en aura av onåbarhet och det retar upp.
Vid 9-tiden drog det ut, bort från lägenhetens fyra hotande väggar där skrivarbetet borde tas itu med. Men flykten lockar. Trycket tränger ut. Efter mindre än 12 timmar i vaket tillstånd är det för tidigt att sjunka in i sömn igen och nattens timmar borde slösas bort eller fångas fast, konkretiseras i konkreta verk som kan visas upp – novellanalysen väntar.
23.55.
Skiter i allt och domnar bort för att vakna vid 0:21
Det är sjukligt dehär. Sova. Sova. Sjunker in i sömnen från självpåtagna uppgifter. Smiter och lyckas men undrar vad det är som gör det möjligt. Förbannar det intellektuella arbetet som jag verkar vara helt obenägen att utföra för tillfället, hur jag än laddar upp.
Inte är det klarare om morgonen som jag intalat mig då natten fallit på. På morgnarna intalar jag mig att det klarnar framåt dan, och så fortsätter det dag efter dag, tomgång.
Och tåget det rusar vidare genom det snöfuktiga sydfinska landskapet och skakar tillräckligt för att jag skall få orsak till att skjuta upp fortsättningen.
Tea berättar ett nynazismen härjar i Wien. Unga människor gör uppror i en stad där de rika och etablerade bestämmer vad de själva vill ha, medan de unga får stå i draget. Situationen hotar med kniven i ryggen. De ignorantas rygg.
Tea skulle på Diggiteekki på kvällen för att roa sig och jag lovade så smått osäkert att dyka upp om fransyskorna hade lust att komma med. Vid 10 på kvällen kom vi oss iväg och möttes av skyltmeddelandet ”fullsatt”. För att inte helt kasta bort viljeansträngningen att komma oss ut och in föreslog jag ett besök på Alibi för att kolla in läget där.
Nu på kvällen är temperaturen 38 och läget svagt darrigt och allmänt svettigt. Har slagit ihjäl eftermiddagen med att glo på TV och fräst av morsan när hon blivit för löjligt hjälpsam, och jag velat bli lämnad i fred. Aldrig eller sällan fungerar det balanserat. Alltid krävs sammanbitna tänder och snea leenden.
Livet är banalt, svårt att behärska. Mig har livet redan sprungit ifrån och det enda jag kan göra är att ligga dygnet runt som ett murveldjur i svett.
Drömmarna finns ju alltid. Om att hoppa av, försvinna och börja på nytt där inte kylan och mörkret slipper åt att prygla en. Drömmar som omsluter en helt och hållet och inte stannar vid kolorerad veckopress.
Morsan sitter och läser om kungligheter det mesta av sin fritid
och jag tittar i tidningarna då jag behöver nåt att fästa mina dimmiga tankar på. Och jag kan inte fördöma, men ej heller acceptera, så det blir snäs och fräs, istället för raka samtal.
Med en molande värk i benen sitter jag igen på en av dessa skyttelfärjor. Att bestämma sig för att fara trots småsjukan tog på, men skänker också en viss tillfredställelse. En romtoddy i fartygets bar framkallar svettpärlor och blött tillstånd.
Att resa, det är att utsätta sig för oförutsedda situationer,
att aldrig riktigt veta var man vaknar upp och hur, att leva i den fjärde dimensionen som Vonnegut kanske skulle uttrycka det. Att leva så att den oberesta delen av befolkningen inte vet
vad man riktigt sysslar med, skapa attraktion och förundran.
Att resa är att klara sig själv, fatta egna beslut, bli tvungen att fatta egna beslut.
Min morsa var helt emot att jag skulle fara, speciellt med denna sjukdom inom mig. Hennes ögon var rödsprängda och vattniga då vi skiljdes i hamnen. Det smärtar att göra henne illa, men det är ingen avsedd elakhet, bara en gnutta trots och ett bevis på en självständighet som inte har några förklaringar, bara draget bort och självuppfyllelse av givna löften och mål.
För det mesta går vår längtan här i det nordliga till Söderns sol och värme. Men det finns ju de som dragits mot polerna. Upptäckarsuget har väl dragit dem. Upptäckandet är det som drar ut. Att upptäcka det yttre. Ju längre bort och främmande ett mål är, ju djupare speglas resor i det inre.
Det är en chimär men säkert ett dragplåster.
”Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm” sa Robban, 1973.
DEC 17, 1980 - Landar i MHQ
Landar så sakteliga in i småstaden. Går genom gatorna och känner igen mig. Alltid den eviga känslan av att vara utanför och begapad, en självvald sits. Träffar Titte över en kaffe där hon bestämmer tidsgränserna. Jag har hur mycket lösdrivartid som helst att ta kol på. Dricker kaffe ihop imorgon igen som någon slags gest av att vi fortfarande borde träffas och att tiden däremellan borde fyllas av punktmöten.
Har ingen lust att försöka reda ut vart vi är på väg, det känns så onödigt och oåterkalleligt, bara låta det gå på och ta vara på de chanser som bjuds, inte krypa i skymundan. Det finns så klara linjer mellan diplomatportfölj och kavaj å ena sidan och det nedgångna i andras klädsel.
Blev utkastad från Karl XII när jag ville ringa, de ville inte ha med sådana som mig att göra. Småpoliser som får kasta sitt småputtriga agg över det mönsterbrytande.
Att välja pariasrollen klargör sammanhangen, att åka hiss upp och ner i klasserna blir bara till förtvivlan och resulterar i en känsla av oförmögenhet där den knutna näven talar bäst. Men den tillåts inte tala. Tant Moral har kättrat kraften eller kanaliserat ut den. Oklart sagt är oklart tänkt. Hur fan ska man få klarhet i tankarna och sen verkligen hålla fast vid dem då det rasar runt omkring och grundsanningarna inte fungerar eller står i strid med varandra. Då när människans godhet kontrasteras mot ondskan och båda finns i begreppsvärlden.
19.45.
DEC 18, 1980 - Flyter kring
”Hem” igen efter mållösa promenader i småstaden där man stöter på gamla bekanta som undrar vad man sysslar med. En kort redogörelse räcker och sen en motfråga. Småtrevliga kommentarer om den andres förehavanden skjutes in. Sen skiljs vägarna för att gå mot nya redogörelser. Kastar i mig kaffe och sen vidare.
Till slut blir det för tungt med kringflytandet. Stegen styrs mot middagsmaten som ligger trekvart i framtiden.
Hämtade passet, ännu så länge obefläckat. Lusten att ge sig av är minimal, men avfärden är nu för en gång bestämd. Blir mera ett tvång än lusta. Ett tvång som skall ge nånting av vidd i motsats till tryggheten i skymundan.
Flykten och längtan bort blandas ihop till något molande och skrämmande som endast kan få sin utlösning i avfärden.
Den höstmörka dystra blåsten skjuter in varningar om jävelskap som ändå måste trotsas.
16.45.
En ensam kväll i stadens barer, först en starköl på bistron. Den slank snabbt ner på en utsatt barstol med en världsfrånvänd attityd. I Sabinas Bar rann det långsammare, en TV fångade uppmärksamheten. Stimmet ökade under Sportnytt där Finlands hockeyseger över Sverige lättade på stämningarna och visar vart Åland hör, Finland alltså. Ramlade in i någonsorts världs-frånvändhet i det lokala, ut i rymderna. Betraktar-rollen kräver ingenting förutom det direkta närvarandet.
Och hoppet om en utväg som inte tas på de villkor som omgivningen bjuder. På något sätt har rebellrollen etsats in i mig, en rebellroll som inte kräver aktion, utan ett tiga-still-sittande med en aura av onåbarhet och det retar upp.
Vid 9-tiden drog det ut, bort från lägenhetens fyra hotande väggar där skrivarbetet borde tas itu med. Men flykten lockar. Trycket tränger ut. Efter mindre än 12 timmar i vaket tillstånd är det för tidigt att sjunka in i sömn igen och nattens timmar borde slösas bort eller fångas fast, konkretiseras i konkreta verk som kan visas upp – novellanalysen väntar.
23.55.
Skiter i allt och domnar bort för att vakna vid 0:21
DEC 19, 1980 - Sover
Det är sjukligt dehär. Sova. Sova. Sjunker in i sömnen från självpåtagna uppgifter. Smiter och lyckas men undrar vad det är som gör det möjligt. Förbannar det intellektuella arbetet som jag verkar vara helt obenägen att utföra för tillfället, hur jag än laddar upp.
Inte är det klarare om morgonen som jag intalat mig då natten fallit på. På morgnarna intalar jag mig att det klarnar framåt dan, och så fortsätter det dag efter dag, tomgång.
Äntligen är det fredag och då skall väl Bastun vara öppen så att man kan dricka sin öl i en omgivning där murarna inte behöver stoppa kommunikationen.
Gäsp.
Gäsp.
11.40.
I stimmet vill man kasta huvut fullt, bli en del av detta fyllestim, bli medveten om att jag är med, med min lite aristokratiska hållning som skuffar undan mänskliga närmanden.
Det är lätt att falla in i isbergsrollen där ingenting berör. På Bastun blir man också utanför, alla är så mycket yngre och klibbar sig fast i sina klickar.
Anders har läst Stig Dagerman och känner igen ångesten.
Att vrida och vända på saker och ting så att allt belyses från ovan och underifrån har jag aldrig behärskat.
Gäsp.
Gäsp.
11.40.
I stimmet vill man kasta huvut fullt, bli en del av detta fyllestim, bli medveten om att jag är med, med min lite aristokratiska hållning som skuffar undan mänskliga närmanden.
Det är lätt att falla in i isbergsrollen där ingenting berör. På Bastun blir man också utanför, alla är så mycket yngre och klibbar sig fast i sina klickar.
Anders har läst Stig Dagerman och känner igen ångesten.
Att vrida och vända på saker och ting så att allt belyses från ovan och underifrån har jag aldrig behärskat.
Att vrida och dra i självklarheter, att belysa med exempel. De rinner bara undan.
Känslan av att ge sig av känns främmande.
Att utsätta sig för ensamheten, att försätta sig i situationer där den egna aktiviteten blir huvudsaken känns frånstötande.
Att stanna kvar och fastna i smeten är inte lockande heller.
Kastar huvudet fullt och låter dagarna gå i ett smärtsamt dis.
03.15.
Väcks på morgonen av att morsan obarmhärtigt surrar och klonkar med dammsugarn i rummet bredvid. Efter några vändningar är det dags att stiga upp med förgäves förgäves snurrande i huvudet.
Har lovat morsan att hänga med i julhandlandet.
Med all behärskning samlad stirrar jag in i tidningen och försöker ge ett så civiliserat mummel som möjligt på kvittrande frågor och kommentarer. Förgäves surrar det i huvut.
"Var fjärde ung mariehamnare bosätter sig på landsbygden i egna villor" står det i bladet. Jag drömmer mig bort till mindre materialistiska världar där galenskaperna uttrycker sig på andra sätt.
En finne har slagit ut på halsen, ligger långsamt svidande där.
Bjuder till på promenaden, gömmer mig i aristokratisk rakrygghet. Spelar med och bjuder till för att va trevlig.
På kafét sitter Ingela och ser knäckt ut och vad har jag att säga? Fråga vad hon gör och vad hon känner? Hennes ögon simmar, hon är trött. Jag har förändrats sägs det. Det är svårt att känna igen mig, säger dom, hon och hennes morsa. Min morsa säger att det verkar som om jag skulle förbli ungkarl… och lika bra är väl det. Jag bara ler och undrar vad fan vet hon om det…
Min far var även han en stilig kar, säger hon
… och hennes väninnor säger att jag förändrats, att jag blivit stilig
… hon bubblar på och jag sticker in nån oväsentlighet ibland
… oron skickar mig ut på promenader.
Förgäves, förgäves är dagens grundackord
Går sen till hamnen och kollar in vimlet. Träffar Kys, en gammal klasskompis som stannat kvar och placerat sig i hamnens vimmel. Blir bjuden att komma upp till honom på whiskey ikväll.
Promenaden har gett utdelning och jag kan vandra hemåt för att slå ihjäl några timmar i matfrosseri och varma bad.
Historien om den lilla pojken som hörde reseberättelserna dyker upp. Början till en saga som jag borde få tag i om lugnet faller på. Nu är det galopp från tanke till tanke, alla handlingar hoppar jag över. Eller hav utan hamnar.
Robert Broberg / Zero förliknade livet vid en fotbollsmatch i TV-pjäs igår. Livets resa är ”Kohdusta hautaan”, via tusen krogar, styrt av ljus i natten. Otvivelaktigt måste man beröra religion när flykten hem nämns. Flykten till den himmelske fadern.
18.37.
Kastar huvudet fullt och låter dagarna gå i ett smärtsamt dis.
03.15.
DEC 20, 1980 - Vaknar
Väcks på morgonen av att morsan obarmhärtigt surrar och klonkar med dammsugarn i rummet bredvid. Efter några vändningar är det dags att stiga upp med förgäves förgäves snurrande i huvudet.
Har lovat morsan att hänga med i julhandlandet.
Med all behärskning samlad stirrar jag in i tidningen och försöker ge ett så civiliserat mummel som möjligt på kvittrande frågor och kommentarer. Förgäves surrar det i huvut.
"Var fjärde ung mariehamnare bosätter sig på landsbygden i egna villor" står det i bladet. Jag drömmer mig bort till mindre materialistiska världar där galenskaperna uttrycker sig på andra sätt.
En finne har slagit ut på halsen, ligger långsamt svidande där.
Bjuder till på promenaden, gömmer mig i aristokratisk rakrygghet. Spelar med och bjuder till för att va trevlig.
På kafét sitter Ingela och ser knäckt ut och vad har jag att säga? Fråga vad hon gör och vad hon känner? Hennes ögon simmar, hon är trött. Jag har förändrats sägs det. Det är svårt att känna igen mig, säger dom, hon och hennes morsa. Min morsa säger att det verkar som om jag skulle förbli ungkarl… och lika bra är väl det. Jag bara ler och undrar vad fan vet hon om det…
Min far var även han en stilig kar, säger hon
… och hennes väninnor säger att jag förändrats, att jag blivit stilig
… hon bubblar på och jag sticker in nån oväsentlighet ibland
… oron skickar mig ut på promenader.
Förgäves, förgäves är dagens grundackord
Går sen till hamnen och kollar in vimlet. Träffar Kys, en gammal klasskompis som stannat kvar och placerat sig i hamnens vimmel. Blir bjuden att komma upp till honom på whiskey ikväll.
Promenaden har gett utdelning och jag kan vandra hemåt för att slå ihjäl några timmar i matfrosseri och varma bad.
Historien om den lilla pojken som hörde reseberättelserna dyker upp. Början till en saga som jag borde få tag i om lugnet faller på. Nu är det galopp från tanke till tanke, alla handlingar hoppar jag över. Eller hav utan hamnar.
Robert Broberg / Zero förliknade livet vid en fotbollsmatch i TV-pjäs igår. Livets resa är ”Kohdusta hautaan”, via tusen krogar, styrt av ljus i natten. Otvivelaktigt måste man beröra religion när flykten hem nämns. Flykten till den himmelske fadern.
18.37.
DEC 21, 1980 – Namnsdag
På våg igen. På väg mot Åbo för att fortsätta mot Alberga. Där befinner sig Mona och Juan och tre fransyskor. Fick höra det igår när jag satt uttråkad med "förgäves" i hågen. "Gamla" bekanta har landat i Finnlandet. Lämplig orsak för mig att bryta av med en avstickare till Hfrs istället för att kasta i sig öl på plastetablissemang i Jålandet.
Det blev lite uppskruvat igår, lite full fart och det känns idag i kroppen. Balansen är helare då båda är sargade, kropp och själ.
Har laddat upp så att det nästan slår gnistor. Dansade igår och var framfusig. Dansade tango runt och runt. Genom att snurra runt med kraft så uppstår centrifugalkraft och tangon går som en dans. Svårare är det faktiskt inte. När jag fördjupar mig blir inget klarare, bara otydligare verkar det som, och då försvinner kraften att dyka ännu djupare. I flykten ter sig allting lättare. Det okända målet hägrar och uppnås aldrig, ändå verkar det som det drar framåt, mot något, bort från det närvarande. Känslan av att vilja stanna tiden inbefinner sig endast då allting flyter för fort.
Det blev lite uppskruvat igår, lite full fart och det känns idag i kroppen. Balansen är helare då båda är sargade, kropp och själ.
Har laddat upp så att det nästan slår gnistor. Dansade igår och var framfusig. Dansade tango runt och runt. Genom att snurra runt med kraft så uppstår centrifugalkraft och tangon går som en dans. Svårare är det faktiskt inte. När jag fördjupar mig blir inget klarare, bara otydligare verkar det som, och då försvinner kraften att dyka ännu djupare. I flykten ter sig allting lättare. Det okända målet hägrar och uppnås aldrig, ändå verkar det som det drar framåt, mot något, bort från det närvarande. Känslan av att vilja stanna tiden inbefinner sig endast då allting flyter för fort.
Man kunde tänka sig att använda sig av livet som en ramberättelse, ”Kohdusta hautaan”.
Börja från livmoderhavet(Oi mutsi mutsi) och sluta med drunkningsdöden. Fylla upp tiden med citat om resandet, nån längre berättelse, konstrastera den totala tystnaden där endast andhämtningen hörs mot det fylligaste ljud som finns, nånslags kakafoni. Från aspiration till kluster i alla tonarter. En arbetsmetod som lockar är att samla alla tankar, fundera och när det hela verkar moget, bara spruta ur sig utan begränsningar.
Sitter under en lampa som fungerar skevt. Den blinkar. Fartygsskrovet darrar och burrljud hörs från fönster och stålkonstruktioner. Överallt ligger musikmassan som körs ut över ett mångförgrenat system.Modern musik för moderna människor på moderna skepp.
Söka, söka, söka var en kommentar som vi plockade upp från gymnastiklärare Parkkinen och sög på ibland, fyllde tystnaden med…
Söka, söka, söka, en mantra för all evighet.
Söka, suga, stöta, sucka. Plantera frön, rota sig i skrev.
Mödrarna skyddar sin avkomma som sköra plantor. Det lyser om dem, skyddandets gloria.
Resandet utkristalliserar. Resenärerna ser sig som diamantkastare. Det borde inte finnas något att skämmas över.
Tomt, slut, kasta sig bort fast livet fortsätter. Att det någonsin skall klarna är en illusion.
16.52
Har laddat upp för att samla mig till att skriva ner mer.
Igår blev det ingenting. Bara löst flyt omkring på stan.
Är så okoncentrerad och sliten att allting jag gör smakar fel.
Skulle väl göra ett och annat tänkte jag, få ordning på livsinriktningen och tankarna. Blev till irrande med två fransyskor i centrum. Blev till stilla dagar i Clichy, i mina tankar.
Söka, söka, söka var en kommentar som vi plockade upp från gymnastiklärare Parkkinen och sög på ibland, fyllde tystnaden med…
Söka, söka, söka, en mantra för all evighet.
Söka, suga, stöta, sucka. Plantera frön, rota sig i skrev.
Mödrarna skyddar sin avkomma som sköra plantor. Det lyser om dem, skyddandets gloria.
Resandet utkristalliserar. Resenärerna ser sig som diamantkastare. Det borde inte finnas något att skämmas över.
Tomt, slut, kasta sig bort fast livet fortsätter. Att det någonsin skall klarna är en illusion.
16.52
DEC 23, 1980 - Tåget igen
Har laddat upp för att samla mig till att skriva ner mer.
Igår blev det ingenting. Bara löst flyt omkring på stan.
Är så okoncentrerad och sliten att allting jag gör smakar fel.
Skulle väl göra ett och annat tänkte jag, få ordning på livsinriktningen och tankarna. Blev till irrande med två fransyskor i centrum. Blev till stilla dagar i Clichy, i mina tankar.
Försökte också ringa Tea, men det var upptaget. Sen var det inge svar och sen kom en instinkt av att vi nog stöter ihop på stan i alla fall. Och mycket riktigt. I Mannerheimvägens snömodd hör jag på avstånd mitt namn tunt i mängden från Forumgången Jag tror inte riktigt på det, jag hör mitt namn utan avsändare rätt ofta.
Men det var hon, intuitionen stämde, the love of my life.
Så det blev kaffe och snabba berättelser om smått nervös internationalitet. Hade en känsla av att bara befinna mig, inte vara med, lyssnande som en död fisk med tomt ekande kommentarer.
Men det var hon, intuitionen stämde, the love of my life.
Så det blev kaffe och snabba berättelser om smått nervös internationalitet. Hade en känsla av att bara befinna mig, inte vara med, lyssnande som en död fisk med tomt ekande kommentarer.
Och tåget det rusar vidare genom det snöfuktiga sydfinska landskapet och skakar tillräckligt för att jag skall få orsak till att skjuta upp fortsättningen.
Tea berättar ett nynazismen härjar i Wien. Unga människor gör uppror i en stad där de rika och etablerade bestämmer vad de själva vill ha, medan de unga får stå i draget. Situationen hotar med kniven i ryggen. De ignorantas rygg.
Tea skulle på Diggiteekki på kvällen för att roa sig och jag lovade så smått osäkert att dyka upp om fransyskorna hade lust att komma med. Vid 10 på kvällen kom vi oss iväg och möttes av skyltmeddelandet ”fullsatt”. För att inte helt kasta bort viljeansträngningen att komma oss ut och in föreslog jag ett besök på Alibi för att kolla in läget där.
Läget var betryckande med medioker musik av Saksa Brothers i discoljusens blink.
”Les petit filles” var inte så benägna till att dansa med drulliga finnar efter några tappra försök.
Satt och tryckte i en timme innan trycket blev för mycket och vi halvsnopna styrde mot Alberga. Funderade på livet, förgänglighet. Ett stillastående moln låg över och i hjässan.
Satt i två timmar och snackade med en av fransyskorna, Ann-Marie tror jag hon hette, vid köksbordet, om skrivande, fällor och resande; livssituationer. Det är lättare att fördriva tid med främlingar, att försöka ta tag i samtal innan alla ord har tagit slut.
Sov oroligt med två imaginära pistoler på tinningarna, och tankar om hopp från båtar, kast under bilar och tåg. Frestande tankar om slutet som en tröstande lek när ridån sänkts kring minimala tankeutrymmen.
Uppvaknandet var bedövat och mekaniskt. Ett stövlande i mörkret ut bland bilar som virvlar förbi på skitstänkiga övergångsställen.
En konstig svaghet framkallas av dagens första cigg i språng och tåget försvinner innan uret, som är felaktigt, hunnit fram till avgång. Att vända om och ta avsked på nytt kostar mer på än att slänga pengar på en taxi Oron är för stor för trivsel, men bättre framåt än bakåt.
En av orsakerna till att jag sitter här nu är att båtarna har blivit ett ställe att plugga på. Det var mitt främsta argument gentemot morsan. Skall försöka få fatt i något att uttala om Vonneguts ”Jailbird”. 14.10
Alla TV-program är slut. Sitter och röker en Marlboro fastän huvudet molar och kroppen säger emot. Nånslags sjukdom som inte borde få komma just nu går till attack. Känns psykosomatiskt. Det blir svårare att ge sig av för varje gång. Det blir ett tvång som måste genomgås för att bevisa. Uppgifterna tornar upp sig, knuffar på. Vägen är tung. Tung att gå. Men måste gås. Att ge upp är nederlag. För många nederlag förbittrar. Kampen mot nederlagen förbittrar likaså. Vad återstår då att välja? Flykten till ingenstans. Avvaktanden och väntan. Sammanbiten kamp. Darrande stigar, regniga gator och magkatarr. Resignation. Sömn och dagliga uppvaknanden. 01:52
Vaknar i ett hav av svett vid 3-tiden. Termometern i armhålan visar på 38.5. Eviga förbannelse. Skall det jiddra till sig såhär nu också. Inte nog med att jag missar kvällens traditionellt garanterat roliga julfirande på Bastun, men morgondagens avfärd äventyras.
Satt och tryckte i en timme innan trycket blev för mycket och vi halvsnopna styrde mot Alberga. Funderade på livet, förgänglighet. Ett stillastående moln låg över och i hjässan.
Satt i två timmar och snackade med en av fransyskorna, Ann-Marie tror jag hon hette, vid köksbordet, om skrivande, fällor och resande; livssituationer. Det är lättare att fördriva tid med främlingar, att försöka ta tag i samtal innan alla ord har tagit slut.
Sov oroligt med två imaginära pistoler på tinningarna, och tankar om hopp från båtar, kast under bilar och tåg. Frestande tankar om slutet som en tröstande lek när ridån sänkts kring minimala tankeutrymmen.
Uppvaknandet var bedövat och mekaniskt. Ett stövlande i mörkret ut bland bilar som virvlar förbi på skitstänkiga övergångsställen.
En konstig svaghet framkallas av dagens första cigg i språng och tåget försvinner innan uret, som är felaktigt, hunnit fram till avgång. Att vända om och ta avsked på nytt kostar mer på än att slänga pengar på en taxi Oron är för stor för trivsel, men bättre framåt än bakåt.
En av orsakerna till att jag sitter här nu är att båtarna har blivit ett ställe att plugga på. Det var mitt främsta argument gentemot morsan. Skall försöka få fatt i något att uttala om Vonneguts ”Jailbird”. 14.10
DEC 24, 1980 - Julnatten
Alla TV-program är slut. Sitter och röker en Marlboro fastän huvudet molar och kroppen säger emot. Nånslags sjukdom som inte borde få komma just nu går till attack. Känns psykosomatiskt. Det blir svårare att ge sig av för varje gång. Det blir ett tvång som måste genomgås för att bevisa. Uppgifterna tornar upp sig, knuffar på. Vägen är tung. Tung att gå. Men måste gås. Att ge upp är nederlag. För många nederlag förbittrar. Kampen mot nederlagen förbittrar likaså. Vad återstår då att välja? Flykten till ingenstans. Avvaktanden och väntan. Sammanbiten kamp. Darrande stigar, regniga gator och magkatarr. Resignation. Sömn och dagliga uppvaknanden. 01:52
DEC 25, 1980 - Juldagen
Vaknar i ett hav av svett vid 3-tiden. Termometern i armhålan visar på 38.5. Eviga förbannelse. Skall det jiddra till sig såhär nu också. Inte nog med att jag missar kvällens traditionellt garanterat roliga julfirande på Bastun, men morgondagens avfärd äventyras.
Nu på kvällen är temperaturen 38 och läget svagt darrigt och allmänt svettigt. Har slagit ihjäl eftermiddagen med att glo på TV och fräst av morsan när hon blivit för löjligt hjälpsam, och jag velat bli lämnad i fred. Aldrig eller sällan fungerar det balanserat. Alltid krävs sammanbitna tänder och snea leenden.
Livet är banalt, svårt att behärska. Mig har livet redan sprungit ifrån och det enda jag kan göra är att ligga dygnet runt som ett murveldjur i svett.
Drömmarna finns ju alltid. Om att hoppa av, försvinna och börja på nytt där inte kylan och mörkret slipper åt att prygla en. Drömmar som omsluter en helt och hållet och inte stannar vid kolorerad veckopress.
Morsan sitter och läser om kungligheter det mesta av sin fritid
och jag tittar i tidningarna då jag behöver nåt att fästa mina dimmiga tankar på. Och jag kan inte fördöma, men ej heller acceptera, så det blir snäs och fräs, istället för raka samtal.
DEC 26, 1980 - Julannandan
Med en molande värk i benen sitter jag igen på en av dessa skyttelfärjor. Att bestämma sig för att fara trots småsjukan tog på, men skänker också en viss tillfredställelse. En romtoddy i fartygets bar framkallar svettpärlor och blött tillstånd.
Att resa, det är att utsätta sig för oförutsedda situationer,
att aldrig riktigt veta var man vaknar upp och hur, att leva i den fjärde dimensionen som Vonnegut kanske skulle uttrycka det. Att leva så att den oberesta delen av befolkningen inte vet
vad man riktigt sysslar med, skapa attraktion och förundran.
Att resa är att klara sig själv, fatta egna beslut, bli tvungen att fatta egna beslut.
Min morsa var helt emot att jag skulle fara, speciellt med denna sjukdom inom mig. Hennes ögon var rödsprängda och vattniga då vi skiljdes i hamnen. Det smärtar att göra henne illa, men det är ingen avsedd elakhet, bara en gnutta trots och ett bevis på en självständighet som inte har några förklaringar, bara draget bort och självuppfyllelse av givna löften och mål.
För det mesta går vår längtan här i det nordliga till Söderns sol och värme. Men det finns ju de som dragits mot polerna. Upptäckarsuget har väl dragit dem. Upptäckandet är det som drar ut. Att upptäcka det yttre. Ju längre bort och främmande ett mål är, ju djupare speglas resor i det inre.
Det är en chimär men säkert ett dragplåster.
”Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm” sa Robban, 1973.
Idag bor han i New York dragen mellan dröm och verklighet.
Resandet omvälvs av mystik. Mystik är det okända. Pladdrande på tungomål, andra seder, andra bruk. Annan mat, annan dryck. Andra landskap i annat ljus. Att resa är som att gå över ån, en inte alltid så fördömlig handling, det kan hända de mest underbara saker på vägen. Det är fråga om livsinställning, ett val mellan det rationella och det slingriga. Att resa sig upp och gå vidare.
20:10
Tåget genom Danmark. Sitter inklämd på en stol vid fönstret. Bredvid sitter en äldre man och sneglar, försöker se vad jag skriver. Jag skymmer mig. En klar sol skiner, Skenet är starkt i en kylig luft.
Resandet omvälvs av mystik. Mystik är det okända. Pladdrande på tungomål, andra seder, andra bruk. Annan mat, annan dryck. Andra landskap i annat ljus. Att resa är som att gå över ån, en inte alltid så fördömlig handling, det kan hända de mest underbara saker på vägen. Det är fråga om livsinställning, ett val mellan det rationella och det slingriga. Att resa sig upp och gå vidare.
20:10
DEC 27 1980 - Genom
Tåget genom Danmark. Sitter inklämd på en stol vid fönstret. Bredvid sitter en äldre man och sneglar, försöker se vad jag skriver. Jag skymmer mig. En klar sol skiner, Skenet är starkt i en kylig luft.
Natten genom Sverige var som väntat tung.
Stockholms Central är skrämmande. Människovarelserna irrar omkring. En kille med utslag drar runt med sin bärbara musikmaskin. Han blev stoppad av två rakryggade poliser. Irrandet stannar till ett tag för hans del.
Han försöker förklara sig: ”Jag är inte ute efter bråk”. Och sen släntrar han vidare.
Två tjejer dansar runt, den ena med ett stort ”Kärnkraft – nej tack” märke på ryggen. En stund senare sitter de på stationsgolvet, den ena häftigt gråtande.
Fyra jugoslaver, ja de ser ut som sådana, kommer susande förbi iklädda upprymdhet. En av dem stannar och undrar nyfiket och medlidsamt hur det står fatt. Till ingen nytta. Murarna av förtvivlan är studsigt döva. Och livet på stationen irrar vidare.
Lyckas få två lediga bredvid varandra på tåget och kan lägga mig horisontalt för att vila den molande märgen. Blir ingen större befrielse för svenska tågstolar är gjorda för en passagerare och mellan de parvisa stolarna finns ett fast stöd så man måste böja sig, vrida sig, så att ställningen blir obekvämt låst. Ingen sömn på hela natten. Flacka Danmark skymtar förbi, tåget skakar, skrivandet ansträngs.
10:40
Han försöker förklara sig: ”Jag är inte ute efter bråk”. Och sen släntrar han vidare.
Två tjejer dansar runt, den ena med ett stort ”Kärnkraft – nej tack” märke på ryggen. En stund senare sitter de på stationsgolvet, den ena häftigt gråtande.
Fyra jugoslaver, ja de ser ut som sådana, kommer susande förbi iklädda upprymdhet. En av dem stannar och undrar nyfiket och medlidsamt hur det står fatt. Till ingen nytta. Murarna av förtvivlan är studsigt döva. Och livet på stationen irrar vidare.
Lyckas få två lediga bredvid varandra på tåget och kan lägga mig horisontalt för att vila den molande märgen. Blir ingen större befrielse för svenska tågstolar är gjorda för en passagerare och mellan de parvisa stolarna finns ett fast stöd så man måste böja sig, vrida sig, så att ställningen blir obekvämt låst. Ingen sömn på hela natten. Flacka Danmark skymtar förbi, tåget skakar, skrivandet ansträngs.
10:40
Köpenhamns hovedbanegård på morgonen, ut i morgonkylan, ut ur nattdurrigheten. Uppför trapporna till terassen. Morgonkaffe med en smaklös, ja nån smak hade den väl, men den var ändå en smaklös brödbit, med en tjock ostskiva förpackad i en vit porslinsskål med plastemballage.
Blondinen från bänken bakom sitter på avstånd, dricker kaffe, röker och skriver. Vi utbyter blickar. Läget är fastskruvat, situationen hopplös, högst antagligen. Läget skruvat, träet knarrigt.
Vid bordet bredvid sitter Fru Ångest. Dricker kaffe ur egen termos. Helt klädd i svart. De vita plastbågarna runt de mörka glasen skär skarpa konturer. Ena handleden tyngs av metallsmycken, armarna uppkavlade till armbågarna. I ett stort block krafsar hon ner impulser, blödande ord. Två tre rader, halvsidesstora. Stickningen åker upp ur väskan. Hon hafsar iväg några maskor, stannar till. Rättar till den mjuka yllehalsduken. Runt huvudet ligger en svart scarf virad som en turban. Hon ger intryck av Mata Hari, en förvillad själ, gör korstecknet flere gånger, sen några rader av impuls igen. Hon är tidigt uppe, morgonen är lugn, rusningen ej ännu igång. Hon rusar, men sitter stilla.
Blondinen från bänken bakom sitter på avstånd, dricker kaffe, röker och skriver. Vi utbyter blickar. Läget är fastskruvat, situationen hopplös, högst antagligen. Läget skruvat, träet knarrigt.
Vid bordet bredvid sitter Fru Ångest. Dricker kaffe ur egen termos. Helt klädd i svart. De vita plastbågarna runt de mörka glasen skär skarpa konturer. Ena handleden tyngs av metallsmycken, armarna uppkavlade till armbågarna. I ett stort block krafsar hon ner impulser, blödande ord. Två tre rader, halvsidesstora. Stickningen åker upp ur väskan. Hon hafsar iväg några maskor, stannar till. Rättar till den mjuka yllehalsduken. Runt huvudet ligger en svart scarf virad som en turban. Hon ger intryck av Mata Hari, en förvillad själ, gör korstecknet flere gånger, sen några rader av impuls igen. Hon är tidigt uppe, morgonen är lugn, rusningen ej ännu igång. Hon rusar, men sitter stilla.
Blondinen reser sig och går, spänningen lättar, kanske samma tåg?
Jag sitter på perrongen och väntar 50 minuter före avgång och hon kommer vandrande på motsatt sida, vandrande mot Centraleuropa. En möjlighet skärs av spår.
Båten över Bält väntar, troligen stora.
12:24
På våg in mot engelska kusten efter en orolig natt på läderbrits.
Gick och lade mig vid 7 för att vila upp mig efter den danska biffen och ett par pils som tröttade istället för att ruska upp. Vaknade otaliga gånger, men båtlivet lockade inte. Diskoteket skulle visst öppna men den allmänna glammigheten skrämde och isolerade.
En medelålders engelska vid bordet bredvid i cafeterian sänkte mig totalt. Hennes näbbiga berättelser för ett äldre par om förträfflighet i fråga om ekonomi och omtanke nådde mina öron under tio minuter, sen blev det fulltäppt och ”time to move”.
Däcksplats innebar fyra britsar per hytt. Den svarte mannen i britsen uppe mittemot pluggade beundransvärt till kl. 3.
Det känns osäkert med login i London, osäkert och öppet, men så är det med resandet, en säker osäkerhet är dock betydligt behagligare när det ändå blir vad det blir.
09:50
Gårdagen blev både lugn och kaotisk.
En dansk tjej, Bente, kom och slog sig ner där jag satt i vilstolen med morgonsolen genom fönstret. Då gällde det att bjuda till när nån tar kontakt, när man själv sitter i klistret. Vonnegut fick vila.
Fastän jag bjöd till gick det trögt, men ändå någotsånär. Tåget till London kostade en kalldusch och när vi kom fram skiljdes vi. Hon i väntan på en vän som ej fanns på avtalad plats och jag i sökande efter nattlogi en söndagseftermiddag i London.
Den automatiska telefonsvararen på vandrarhemmet meddelade att man öppnade vid 5, och att lediga bäddar fanns. Lämnade kappsäcken på förvaringen och gick på jakt efter ätbart i väntan på öppnandet. Blev fish’n’chips på en pizzeria.
Bente med vän och pojkvän droppade in och sällskapet var välkommet.
Fortsatte eftermiddagen med att vandra i Londons bankkvarter med denna trio. Vandrade timtals genom sten och kyla. Covent Garden och en kaffe vid 7 p.m. avslutade bekantskapen. Tunnelbana och felsökande. Till slut: vandrarhemmet fullsatt. Tid för nya beslut. Obeslutsamhet. Troligen alla andra vandrarhem fulla också, kortet giltigt först 1.1.81, en osäker adress, fara till Dublin med tåg och båt, dyrt, eller vänta på morgondagens möjliga rabatter.
Var sova, hur?
Bestämde mig på tidsgränsen efter snabba kalkylationer. Tidsjakt på Londons tunnelbana efter deponerad kappsäck. Rusar ut på plattformen på slaget exakt. Samma griniga vakt som ifjol, vill se biljett medan sekunderna tickar och ger med sig.
Får köpa på tåget. Vill ha öl, törsten massiv, strupen torr. Köket öppnar inte, personalen har som ofta förr underlåtit att komma på jobb.
Mittemot mig en äldre gentleman i rosa skjorta under gangsterrandad kostym. Läser en bok om kärlek på äldre dar av titeln att döma.
Minnet sviker fort, allt rinner bort och jag blir tom och tomrummet fylls av förtvivlan. Konduktören kommer aldrig och hoppet om en gratisresa hägrar. Klarar första ronden i Holyhead (överfartsstation) då jag vill köpa båtbiljett. Tågbiljett fordras och jag viftar med biljett för Sverige och det går, blir anvisad att gå tillbaka till båtbiljettkontoret. För att komma dit skall en gubbe passeras som vill se tågbiljett.
Krafs i alla fickor och det lugna konstaterandet att den försvunnit. Han ger sig inte trots stönanden och övertalningsförsök. Pengarna flyger.
Natten ger några timmars sömn på krokig bänk.
Genom Dublin i morgonens mörker med en kappsäck tyngande vid sidan, mot samma morgonkafé som första gången.
Bredvid ligger turistinformationen som öppnas senare. Via den hittas gatan där mina bekanta bor. Ingen hemma så jag kastade kappsäcken bakom soptunnan och begav mig ut på vift.
Runt i stan sökande efter bekanta, ansikten. Hittade ett på ett kondis och blev bjuden på te under lunchen. Helen hette tjejen och hade vänner i släptåg. En av dem hade träff på Bailey´s, ”the trendiest pub in town” och jag följde med. Ett ställe dit folk går för att titta på varandra. Packat redan kl. 4 på eftermiddagen. Ett sus går genom stället då Phil Lynott anländer. Stardust i lokalen.
Många längtar bort och geografiska benämningar slängs över borden; Grekland, Australien, Surinam, Indonesien…
Längtar bort… Jag är borta. Dublin är världens torraste plats suckar någon medan ölen skvalar.
Slö eftermiddag i fåtöljen med irsk radio i bakgrunden. Program med lyssnarsamtal där nånslags frågetävling är det centrala. Lättlyssnat. Lite country, lite nostalgi och de senaste hitsen från Blondie och Bad Manners. Idag blickar man tillbaka på det gångna året.
Var ut för att lyssna in dublinsk rock igår. En grupp med namnet The Front spelade i källaren till puben Tomers. Gruppen visade sig vara ett gäng lite äldre rhythm´n´blues diggare. Körde ”Squeezing Out Sparks” som uppvärmning på band, innan de själva tog tag i material av Fred McDowell, Junior Wells, Freddie King och Robert Johnson. På slutet kom Stones-influenserna fram. Under My Thumb och Oh Carol.
Efter tre pints of Smithwicks ale kände jag positiva strålar av liv i den annars så förhärskande stelheten. Tankarna och formuleringarna snurrade runt igen. Blev sån fart på hjärnverksamheten att yttervärlden flöt bort och nästan tilläts köra över mig i form av en bil.
I Dublin faller regnet lätt
Snålvinden tar tag
i dropparna
bildar vågor
i luften
Fukt på land
vatten i luften
Vågor över trottoarerna
Vinden finns
Med något skall sidor fyllas.
Jag fyller mig med Irish Coffee som Nicky bjuder på.
Borde gå och bada men har svårt att komma igång.
Seg deg blandad med reklam i etern.
Vakna upp i morse till ett nytt år som kändes lika hopplöst
som det som gått med den skillnaden att medan det ifjol var yttre omständigheter som förmörkade, så är det i år det inre som spökar.
Nyårsafton avfirades med öl på puben Bamrick’s runt hörnet och fortsatte här i källarlokalen med dans och ”Auld Lang Synge” vid midnatt. Jag tröttnade definitivt på drickandet och rökandet vid ½ 3-tiden och gick och lade mig bort från humant kaos och dystra konstateranden och löften inför det kommande året. Har inget att säga, allt är ogripbart eller onödigt. Ändå snurrar det på. Boney M. underhåller på TV medan natten faller på. 18:15
Eftermiddag efter en lång promenad
längs gatorna i Dublin.
Bowie’s Young Americans på grammofonen.
Båten över Bält väntar, troligen stora.
12:24
DEC 28 1980 - Vågar
På våg in mot engelska kusten efter en orolig natt på läderbrits.
Gick och lade mig vid 7 för att vila upp mig efter den danska biffen och ett par pils som tröttade istället för att ruska upp. Vaknade otaliga gånger, men båtlivet lockade inte. Diskoteket skulle visst öppna men den allmänna glammigheten skrämde och isolerade.
En medelålders engelska vid bordet bredvid i cafeterian sänkte mig totalt. Hennes näbbiga berättelser för ett äldre par om förträfflighet i fråga om ekonomi och omtanke nådde mina öron under tio minuter, sen blev det fulltäppt och ”time to move”.
Däcksplats innebar fyra britsar per hytt. Den svarte mannen i britsen uppe mittemot pluggade beundransvärt till kl. 3.
Det känns osäkert med login i London, osäkert och öppet, men så är det med resandet, en säker osäkerhet är dock betydligt behagligare när det ändå blir vad det blir.
09:50
DEC 29 1980 - Bente
Gårdagen blev både lugn och kaotisk.
En dansk tjej, Bente, kom och slog sig ner där jag satt i vilstolen med morgonsolen genom fönstret. Då gällde det att bjuda till när nån tar kontakt, när man själv sitter i klistret. Vonnegut fick vila.
Fastän jag bjöd till gick det trögt, men ändå någotsånär. Tåget till London kostade en kalldusch och när vi kom fram skiljdes vi. Hon i väntan på en vän som ej fanns på avtalad plats och jag i sökande efter nattlogi en söndagseftermiddag i London.
Den automatiska telefonsvararen på vandrarhemmet meddelade att man öppnade vid 5, och att lediga bäddar fanns. Lämnade kappsäcken på förvaringen och gick på jakt efter ätbart i väntan på öppnandet. Blev fish’n’chips på en pizzeria.
Bente med vän och pojkvän droppade in och sällskapet var välkommet.
Fortsatte eftermiddagen med att vandra i Londons bankkvarter med denna trio. Vandrade timtals genom sten och kyla. Covent Garden och en kaffe vid 7 p.m. avslutade bekantskapen. Tunnelbana och felsökande. Till slut: vandrarhemmet fullsatt. Tid för nya beslut. Obeslutsamhet. Troligen alla andra vandrarhem fulla också, kortet giltigt först 1.1.81, en osäker adress, fara till Dublin med tåg och båt, dyrt, eller vänta på morgondagens möjliga rabatter.
Var sova, hur?
Bestämde mig på tidsgränsen efter snabba kalkylationer. Tidsjakt på Londons tunnelbana efter deponerad kappsäck. Rusar ut på plattformen på slaget exakt. Samma griniga vakt som ifjol, vill se biljett medan sekunderna tickar och ger med sig.
Får köpa på tåget. Vill ha öl, törsten massiv, strupen torr. Köket öppnar inte, personalen har som ofta förr underlåtit att komma på jobb.
Mittemot mig en äldre gentleman i rosa skjorta under gangsterrandad kostym. Läser en bok om kärlek på äldre dar av titeln att döma.
Minnet sviker fort, allt rinner bort och jag blir tom och tomrummet fylls av förtvivlan. Konduktören kommer aldrig och hoppet om en gratisresa hägrar. Klarar första ronden i Holyhead (överfartsstation) då jag vill köpa båtbiljett. Tågbiljett fordras och jag viftar med biljett för Sverige och det går, blir anvisad att gå tillbaka till båtbiljettkontoret. För att komma dit skall en gubbe passeras som vill se tågbiljett.
Krafs i alla fickor och det lugna konstaterandet att den försvunnit. Han ger sig inte trots stönanden och övertalningsförsök. Pengarna flyger.
Natten ger några timmars sömn på krokig bänk.
DEC 30 1980 - Phil
Genom Dublin i morgonens mörker med en kappsäck tyngande vid sidan, mot samma morgonkafé som första gången.
Bredvid ligger turistinformationen som öppnas senare. Via den hittas gatan där mina bekanta bor. Ingen hemma så jag kastade kappsäcken bakom soptunnan och begav mig ut på vift.
Runt i stan sökande efter bekanta, ansikten. Hittade ett på ett kondis och blev bjuden på te under lunchen. Helen hette tjejen och hade vänner i släptåg. En av dem hade träff på Bailey´s, ”the trendiest pub in town” och jag följde med. Ett ställe dit folk går för att titta på varandra. Packat redan kl. 4 på eftermiddagen. Ett sus går genom stället då Phil Lynott anländer. Stardust i lokalen.
Många längtar bort och geografiska benämningar slängs över borden; Grekland, Australien, Surinam, Indonesien…
Längtar bort… Jag är borta. Dublin är världens torraste plats suckar någon medan ölen skvalar.
DEC 31, 1980 - Tre pints
Slö eftermiddag i fåtöljen med irsk radio i bakgrunden. Program med lyssnarsamtal där nånslags frågetävling är det centrala. Lättlyssnat. Lite country, lite nostalgi och de senaste hitsen från Blondie och Bad Manners. Idag blickar man tillbaka på det gångna året.
Var ut för att lyssna in dublinsk rock igår. En grupp med namnet The Front spelade i källaren till puben Tomers. Gruppen visade sig vara ett gäng lite äldre rhythm´n´blues diggare. Körde ”Squeezing Out Sparks” som uppvärmning på band, innan de själva tog tag i material av Fred McDowell, Junior Wells, Freddie King och Robert Johnson. På slutet kom Stones-influenserna fram. Under My Thumb och Oh Carol.
Efter tre pints of Smithwicks ale kände jag positiva strålar av liv i den annars så förhärskande stelheten. Tankarna och formuleringarna snurrade runt igen. Blev sån fart på hjärnverksamheten att yttervärlden flöt bort och nästan tilläts köra över mig i form av en bil.
I Dublin faller regnet lätt
Snålvinden tar tag
i dropparna
bildar vågor
i luften
Fukt på land
vatten i luften
Vågor över trottoarerna
Vinden finns
Med något skall sidor fyllas.
Jag fyller mig med Irish Coffee som Nicky bjuder på.
Borde gå och bada men har svårt att komma igång.
Seg deg blandad med reklam i etern.
JAN 1, 1981 - Hopplöst
Vakna upp i morse till ett nytt år som kändes lika hopplöst
som det som gått med den skillnaden att medan det ifjol var yttre omständigheter som förmörkade, så är det i år det inre som spökar.
Nyårsafton avfirades med öl på puben Bamrick’s runt hörnet och fortsatte här i källarlokalen med dans och ”Auld Lang Synge” vid midnatt. Jag tröttnade definitivt på drickandet och rökandet vid ½ 3-tiden och gick och lade mig bort från humant kaos och dystra konstateranden och löften inför det kommande året. Har inget att säga, allt är ogripbart eller onödigt. Ändå snurrar det på. Boney M. underhåller på TV medan natten faller på. 18:15
JAN 3 1981 - Förtvivlan
Eftermiddag efter en lång promenad
längs gatorna i Dublin.
Bowie’s Young Americans på grammofonen.
Dök in i NME för att kolla vad pressen tycker, vad pressen lägger märke till. Ordsammansättningar och antaganden. Jag tvivlar på allting. Dessa tvivel ligger på gränsen till förtvivlan, där allting är osäkert och värdelöst. Försöker komma bort från denna kritiska inställning, men den har bitit sig fast och vägrar släppa taget.
Varje dag blir likadan och fastlåst redan vid uppvaknandet. Har märkt hur alla inlärda antaganden har mist sin betydelse
och inte längre finns till. Har sjunkit undan och kan inte återkallas. Det irriterar djupt.
Varje dag blir likadan och fastlåst redan vid uppvaknandet. Har märkt hur alla inlärda antaganden har mist sin betydelse
och inte längre finns till. Har sjunkit undan och kan inte återkallas. Det irriterar djupt.
Kan tänka mig att det är gräsrökandet som påverkat minnesfunktionerna. Ändå fortsätter jag då jointarna går runt
och tänker att nångång i framtidens ensamhet håller jag mig borta från det giftet och får tillbaks minnet.
Inte har det blivit bättre sen ifjol. Jag är inlåst i mig själv, försöker komma ut, men fastnar i den grundläggande frågan, vad är livet, vad gör jag?
Kan inte lura mig själv. Det leder ingen vart. Kommentarerna biter sig fast;
Vad lång du är i ansiktet.
Varför denna dysterhet?
Varför så ”basic”?
Lång sömn igen. Vaknade runt 12, pisstinn, och en utflykt till landet eller bergen att se fram emot. Det vimlar av folk här i lägenheten. Man vet aldrig vem man får dela golvet med som nattkvarter. Flottiga ägg slinker ner i hungriga strupar
Morgontidningarna fångar intresset med ord som flaxar förbi i farten. Undulaten kvittrar i sin bur till ackompanjemang av tidningsprasslet.
”Vill du ha ett ägg?” ropar någon ifrån köket. Ord att döda tystnaden med; ”Var e smöret?” Försöker hålla mig från att röka. Men röker ändå, fimpar, det enda som finns tillgängligt. Någon snyter sig, snoren florerar. Stämningen förbereder sig på avfärd till utflykt.
13:30
En dag fylld med goda föresatser. De krokiga vägarnas småprat.
Döda granar och gamla kyrkogårdar med instick av personliga rötter. En öl i en bypub längs vägen. Tomhet framför TVn. TV-fyllnad inför puben. Jag tog mig samman och försökte fullfölja rockundersökningen i puben Baggot Inn där Katmandu stod för ljud i atmosfären.
Sen en snabb öl på stammiset innan det var dags för hemkomsten med gräs och choklad och en engelsk film från 60-talet och bekanta ofrånkomliga realiteter om livets förgänglighet i socialrealistiska termer. Alla halvdana livsförsök ger halvdana resultat.
01:10
Klockan kryper upp mot tolv.
Kravlade upp vid 10-tiden bestämd att få ut något av dagen. Började med att ta en dusch i ett av de två badrummen. Trodde jag var ensam i lägenheten. Alla andra borde vara på jobb.
Valde Noels badrum av den orsaken att det låg närmare
och möjligen var varmare. Efter att ha skvättat omkring i badkaret och torkat mig på hans handduk märker jag att det rör sig under högen av täcken och att han troligen ligger där.
Överraskning och förlägenhet. Drar mig undan till vardagsrummets melodiradiobrus, väntande på uppvaknandet av täckhögen så jag kan hämta brillor och köra över skäggstubben.
Borde ta mig samman, gå och snacka med chefredaktören på rocktidningen Hot Press, men det tar emot. Vill inte utsätta mig för situationer som jag inte tror mig behärska. Känner mig så förbannat tom och dum, blåst och felplacerad. Ju mer jag tvivlar, desto svårare blir det. Vill bara smita, dra mig undan. Även det skär sig.
Resandet ja. Tjejen i filmen igår förklarade att hon gillade att resa för att det ger en känsla av frihet och det kan man väl hålla med om. Känslan av frihet minskar då man vill gräva djupare, hitta någon djupare mening än bara friflytandet.
Resandet öppnar praktiska möjligheter till nya kontakter som aldrig skulle ha öppnats i stängda rum. Ramarna vidgas och nyheter ges om livssituationer i andra omständigheter. Allt detta kan man få via andra media om man nu vill se resandet som ett media i direkt kommunikation. Resandet kan inte stängas av som en radio. Söka, söka, söka, försöka i variation
På väg igen och en chans att börja på nytt.
Att resa är att sätta sig i nya situationer, försöka ta tag i livet, med nya grepp. Hela omvärlden är också på väg.
Oj vad omvärlden är trött där den ligger med utsträckta ben och böjd över bord. Några läser förstrött, andra suger och blåser.
Någonstans skäller en fjättrad hund.
”If dogs run free” tänker Dylan, ”varför inte vi?” Några gubbar halsar en trekantig whisky, den ena med hatten på, den andra i halsduk. Tröttsamt att resa, att bli skakad ur de alldagliga spåren. Spriten bedövar och ger upphov till samtal om baksmälla och magvärk. Jag finner livet krävande. Ett grävande i magen är det fysiska beviset.
Flykten vart, flykten hem, längtan bort från den omedelbara situationen. Jag vill skvätta ord omkring mig, lättsamheter som kan studsa och ge lätta svar.
En man satte sig ner mittemot i baren. Ett stort glapp i övre tandraden gjorde det svårt att förstå vad han sade, så det var bara att svara ”yeeeah” och hitta på en längre räcka ord.
Tröttnade mycket snabbt och avlägsnade mig med en hungerursäkt. Ur högtalarna skvättar det musikaliska lättsamheter och mannen i halsduken utbrister förstrött:
”You make me happy” för att igen sjunka in i rusets bedövning. Flaskan åker upp ur plastkassen igen, händerna fumlar och ögonen snurrar. En vridning på huvudet betyder ”inte illa eller hur?” Sedan huvudet ner i handen, cigaretten i mun och meningslösa yttranden som bevis på att man hänger med. Kinderna hänger pluffsigt. Ögonen antar örnblick i ett stillestånd. Spelet är över men ändå i full gång. Det drar sakta fram. Avskedet blir pinsamt i sin överglättighet med den verkliga tacksamheten dold under teatraliska gäster och minspel.
23:25
och tänker att nångång i framtidens ensamhet håller jag mig borta från det giftet och får tillbaks minnet.
Inte har det blivit bättre sen ifjol. Jag är inlåst i mig själv, försöker komma ut, men fastnar i den grundläggande frågan, vad är livet, vad gör jag?
Kan inte lura mig själv. Det leder ingen vart. Kommentarerna biter sig fast;
Vad lång du är i ansiktet.
Varför denna dysterhet?
Varför så ”basic”?
JAN 4 1981 - Föresatser
Lång sömn igen. Vaknade runt 12, pisstinn, och en utflykt till landet eller bergen att se fram emot. Det vimlar av folk här i lägenheten. Man vet aldrig vem man får dela golvet med som nattkvarter. Flottiga ägg slinker ner i hungriga strupar
Morgontidningarna fångar intresset med ord som flaxar förbi i farten. Undulaten kvittrar i sin bur till ackompanjemang av tidningsprasslet.
”Vill du ha ett ägg?” ropar någon ifrån köket. Ord att döda tystnaden med; ”Var e smöret?” Försöker hålla mig från att röka. Men röker ändå, fimpar, det enda som finns tillgängligt. Någon snyter sig, snoren florerar. Stämningen förbereder sig på avfärd till utflykt.
13:30
En dag fylld med goda föresatser. De krokiga vägarnas småprat.
Döda granar och gamla kyrkogårdar med instick av personliga rötter. En öl i en bypub längs vägen. Tomhet framför TVn. TV-fyllnad inför puben. Jag tog mig samman och försökte fullfölja rockundersökningen i puben Baggot Inn där Katmandu stod för ljud i atmosfären.
Sen en snabb öl på stammiset innan det var dags för hemkomsten med gräs och choklad och en engelsk film från 60-talet och bekanta ofrånkomliga realiteter om livets förgänglighet i socialrealistiska termer. Alla halvdana livsförsök ger halvdana resultat.
01:10
JAN 5, 1981 - Kryper
Klockan kryper upp mot tolv.
Kravlade upp vid 10-tiden bestämd att få ut något av dagen. Började med att ta en dusch i ett av de två badrummen. Trodde jag var ensam i lägenheten. Alla andra borde vara på jobb.
Valde Noels badrum av den orsaken att det låg närmare
och möjligen var varmare. Efter att ha skvättat omkring i badkaret och torkat mig på hans handduk märker jag att det rör sig under högen av täcken och att han troligen ligger där.
Överraskning och förlägenhet. Drar mig undan till vardagsrummets melodiradiobrus, väntande på uppvaknandet av täckhögen så jag kan hämta brillor och köra över skäggstubben.
Borde ta mig samman, gå och snacka med chefredaktören på rocktidningen Hot Press, men det tar emot. Vill inte utsätta mig för situationer som jag inte tror mig behärska. Känner mig så förbannat tom och dum, blåst och felplacerad. Ju mer jag tvivlar, desto svårare blir det. Vill bara smita, dra mig undan. Även det skär sig.
Resandet ja. Tjejen i filmen igår förklarade att hon gillade att resa för att det ger en känsla av frihet och det kan man väl hålla med om. Känslan av frihet minskar då man vill gräva djupare, hitta någon djupare mening än bara friflytandet.
Resandet öppnar praktiska möjligheter till nya kontakter som aldrig skulle ha öppnats i stängda rum. Ramarna vidgas och nyheter ges om livssituationer i andra omständigheter. Allt detta kan man få via andra media om man nu vill se resandet som ett media i direkt kommunikation. Resandet kan inte stängas av som en radio. Söka, söka, söka, försöka i variation
När man tvivlar
Tvivlar på värdet av
levandet
Tvivlar på att hänga kvar
Tvivlar i förtvivlan
Och ser mer tid av tvivel
framöver
Då återstår tystnaden
tomheten
Orden förlorar sin
betydelse
Tvivlet tar död
på skrivandet
Glöden
Askan ger inget
Hopp
11:55.
JAN 6, 1981 - Chans
På väg igen och en chans att börja på nytt.
Att resa är att sätta sig i nya situationer, försöka ta tag i livet, med nya grepp. Hela omvärlden är också på väg.
Oj vad omvärlden är trött där den ligger med utsträckta ben och böjd över bord. Några läser förstrött, andra suger och blåser.
Någonstans skäller en fjättrad hund.
”If dogs run free” tänker Dylan, ”varför inte vi?” Några gubbar halsar en trekantig whisky, den ena med hatten på, den andra i halsduk. Tröttsamt att resa, att bli skakad ur de alldagliga spåren. Spriten bedövar och ger upphov till samtal om baksmälla och magvärk. Jag finner livet krävande. Ett grävande i magen är det fysiska beviset.
Flykten vart, flykten hem, längtan bort från den omedelbara situationen. Jag vill skvätta ord omkring mig, lättsamheter som kan studsa och ge lätta svar.
En man satte sig ner mittemot i baren. Ett stort glapp i övre tandraden gjorde det svårt att förstå vad han sade, så det var bara att svara ”yeeeah” och hitta på en längre räcka ord.
Tröttnade mycket snabbt och avlägsnade mig med en hungerursäkt. Ur högtalarna skvättar det musikaliska lättsamheter och mannen i halsduken utbrister förstrött:
”You make me happy” för att igen sjunka in i rusets bedövning. Flaskan åker upp ur plastkassen igen, händerna fumlar och ögonen snurrar. En vridning på huvudet betyder ”inte illa eller hur?” Sedan huvudet ner i handen, cigaretten i mun och meningslösa yttranden som bevis på att man hänger med. Kinderna hänger pluffsigt. Ögonen antar örnblick i ett stillestånd. Spelet är över men ändå i full gång. Det drar sakta fram. Avskedet blir pinsamt i sin överglättighet med den verkliga tacksamheten dold under teatraliska gäster och minspel.
23:25
JAN 7, 1981 - Irrar
Vistelsen i London blev kortvarig. Penningsituationen var sån att det enda förnuftiga var att åka vidare, innan man fastnade utan möjligheter att komma loss. Kunde ha väntat ett dygn eller två, men då råkat in i dilemmat att bli tvungen att betala mer på svenska järnvägarna. Bäst att röra sig hemåt, fly hemåt och lämna irrandet i storstaden. Har ingen större lust att irra längre. Visserligen är resandet ett irrande också, tills något stoppar upp och intresserar. Men inget intresserar nu, förutom målet. Målet är att börja om. Att möta ansikten i vimlet tröttar, drar bort, stöter bort då inget mod till fäste kan uppbringas.
Döda tiden.
22:00
Läderbritsen i kojen bjuder inte på någon vidare bekväm sömn. Lederna värker. Sitter och tittar ut på havet, det är smutsgrönt, de vita vågkammarna är grå. Folk köper skattefri sprit. Stämningen är loj. Några smuttar bärs, någon pekar mot havet, huvuden vrids.
Har misstankar om att allt inte står rätt till fysiskt. Något äter upp mig inifrån, gnaver bitar av hjärnan så att tankarna måste hitta nya vägar, det löper inte som det borde. Det kan vara brist på något ämne, det kan vara det överdrivna rökandet. I Dublin röktes det en hel del.
Döda tiden.
22:00
JAN 8, 1980 - Värker
Läderbritsen i kojen bjuder inte på någon vidare bekväm sömn. Lederna värker. Sitter och tittar ut på havet, det är smutsgrönt, de vita vågkammarna är grå. Folk köper skattefri sprit. Stämningen är loj. Några smuttar bärs, någon pekar mot havet, huvuden vrids.
Har misstankar om att allt inte står rätt till fysiskt. Något äter upp mig inifrån, gnaver bitar av hjärnan så att tankarna måste hitta nya vägar, det löper inte som det borde. Det kan vara brist på något ämne, det kan vara det överdrivna rökandet. I Dublin röktes det en hel del.
Jag kunde inte känna någon större skillnad på hög och låg. Ett visst smärtstillande i det låga, men aldrig någon verklig flykt, nåt verkligt flyt. Bara ett medvetet gnavande om mindervärdet och hjälplösheten. Inga verkliga ”hello” men verkliga ”ajön”.
Liksom Janne vid 26 vände om i Italien vänder jag om nu. Ensamresandet kan inte längre upprätthålla livsglädje.
Skall jag resa skall det vara tillsammans med någon eller annars en rejält lång resa där draget hem hinner suddas ut
och omöjliggöras, där resandet i sig blir själva målet.
Ser på människorna omkring mig och undrar om jag skulle vilja vara dem. Egentligen inte, jag vill arbeta mig ur mina egna tillstånd, styra enligt vad jag är nu.
Men å andra sidan spelar det någon roll, jag kunde vara vemsomhelst av dem, skillnaden människor emellan är så liten
och ödet vill att vi ska dö nångång. Det är valen i våra liv som styr och varifrån kommer informationen till dem. Intuition spelar nog den största rollen, känslan av samlad erfarenhet. Känslan.
11:55
I Sverige andra dan. Blev inget skrivet igår. Blev tröttsamt förvirrat och pinsamt tryck av hur minnet försvinner. Är knappt bättre idag. Känner svårigheter att kunna uttrycka något överhuvudtaget och håller tyst och försöker sova.
Ändå känns det som en lättnad att vara tillbaka här och tågresan upp genom Sverige fylldes av hoppfulla drömmar om att jag skulle kunna samla mig till något. Istället blev det lösdriv och apati.
Köpte ett par svenska fanzines som jag lät ögonen rusa i efter badet. Sen på kvällen blev det besök hos Fred och Susanne. Sen blev det mer, men ändå inget mer.
Min panna är brännhet. Magen ett tomrum. Jag ha ätit tillräckligt men min mage är ett hål. Det finns inga sanningar. Jag har glömt melodierna. Tomheten tar inte emot några nya.
Vad heter Cohens andra LP, den med kvinnan vid bordet på baksidan? Jag kommer inte ihåg, jag minns ej.
Söndag förmiddag och dan före hemkomsten. Hemkomsten till urhemmet. Chansen till att börja om på nytt. Under allt hopp om nya tag ligger ändå tvekan om att det inte är så, att nya synvinklar bara är ett bedrägeri.
Funderar över lämpliga utflyktsmål dit vi kunde styra stegen,
fylla tiden med. Jag hittar inga lämpliga ställen och ute är det råkallt, inne är det instängt.
”Är de någe flyt?” kommer Janne in och säger ”Om inte, kunde du komma och hjälpa mig att bära en stor trälåda på vind”. Och det var det ju inte, någe flyt.
Tog en promenad i det råkalla sen. Köpte cigaretter åt Eva och choklad åt mig själv. Släntrade ner till biblioteket för att kolla tidningar och tidskrifter. Inga nya från Finland sen i fredags så det blev tidskriftsrummet istället för tidningarna.
Sökte efter nåt upphetsande, men fann bara tröttsamma verk som Livestock Riot med bilder och modern text. Den mindre moderna Nya Argus hade en presentation av Backléns drakbok av Merete Mazzarella. Allt välkänt stoff från föreläsningarna. Tidskriften 299 hade en halv intervju med Paul Morley, NME-skribent, att erbjuda, sen orkade jag inte längre, sen drog det ut till kiosker med choklad. Det blev järnvägsstationen. En kort stund efter återkomsten till storarummets fåtöljer föreslog Janne ett besök hos, som han uttryckte det, Mellors; Fred och Susanne, alltså. Två timmars tystnad eller ja… ja.
Berättelser om Kerouac och vikingaresor till Amerika. Jag var helt stum och alla tankar som kom till mig underkändes innan de hann ta form. Sömnen tog överhanden mitt i berättandet, eller strävan till förklaringar.
Vaknade efter fyra timmars periodisk dvala till ett mer levnadsstarkt tillstånd. De kommer allt oftare nu, de levnadsstarka tillstånden, men dessemellan är avgrunderna djupa.
Janne och hans brorsa satt och mindes barndomens somrar, Paradise Lost, ett ämne som passade mig. Det personliga framför det allmänna, där referenser av annat slag krävs.
00:30
”Hemma” igen, resandet över.
Inga fler gränsöverskrivningar med meningslösa frågor och korta svar. Nästan hemma nästan över alla gränser. I Nådendal trakasserar tullen väl mig igen. Jag funderar på att byta dräkt, ansa håret och byta ansiktsuttryck. Det första vore lätt, men det andra tvättar jag inte bort så lätt. Har ingen större lust heller. Vill växa ur de psykiska obehagen med blicken i behåll.
Dan har gått åt till att ta mig över hit längs daskiga vägar i sömnig buss, och över ett upprört hav på en överdimensionerad färjkoloss.
Var och skrapade bankboken på det lilla som fanns kvar men har studielånet att ta tag i när jag fått ett futtigt papper ifyllt.
Föråt mig på morsans torsk och spenderade kvällen med kväljningar och fisar framför TVn.
Det mesta gick mig oberört förbi, endast Yannis Markopoulos musik fick tankarna att gå i upplyftande och skapande banor.
Gick ut på trappan och rökte ett par Marlboros i vintermörkret
under stjärnhimlen med funderingar om det spirituella, om det själfulla som jag själlöst definierar som ett skrumpet russin inom mig själv den senaste tiden. Ett russin i behov av fukt som får själen att bli stint drypande igen, så att saften sprutar. Var jag skall hämta denna fukt vet jag inte, helst ur ett kvinnosköte.
Det senaste trappbesöket då de flesta fönster redan svartnat
kretsade kring uppläggningen av recensionen av ”Song of Solomon” som skall vara klar de närmaste dagarna. ”The Blues” i bokform.
Var inte rädd för dig själv sjunger de finska popparna. Jo, det är lättare sjunget än gjort. Jag darrar av obefogad rädsla. Den äter, gnaver och frustrerar. Drömmarna lyfter mig men sedan krossas alla slott när beslutsamheten obemärkt förvandlas till apati.
Jag fundrar över orden, som sjunker undan när jag bäst behöver dem, när jag märker behovet, när jag vill fylla nåt som i grunden inte skall fyllas med ord, utan med liv. Orden ger trygghet. Att täcka känslor med haranger skulle tillfredsställa, skapa illusion. Verkligheten är för verklig, illusionerna bedrar. Känner det som om jag vandrade emellan dessa två tillstånd ideligen och ingetdera tillfredsställer.
Tvivlet över min egen kapacitet de senaste dagarna, över min egen förmåga har varit så abnormt absurt att jag nog så småningom måste orka kasta det av mig, se till och förstå att jag ändå inte är så ofantligt obetydlig i jämförelse med andra.
Nånstans måste väl ändå nånslags botten nås, en fast grund att ta avstamp från.
Liksom Janne vid 26 vände om i Italien vänder jag om nu. Ensamresandet kan inte längre upprätthålla livsglädje.
Skall jag resa skall det vara tillsammans med någon eller annars en rejält lång resa där draget hem hinner suddas ut
och omöjliggöras, där resandet i sig blir själva målet.
Ser på människorna omkring mig och undrar om jag skulle vilja vara dem. Egentligen inte, jag vill arbeta mig ur mina egna tillstånd, styra enligt vad jag är nu.
Men å andra sidan spelar det någon roll, jag kunde vara vemsomhelst av dem, skillnaden människor emellan är så liten
och ödet vill att vi ska dö nångång. Det är valen i våra liv som styr och varifrån kommer informationen till dem. Intuition spelar nog den största rollen, känslan av samlad erfarenhet. Känslan.
11:55
JAN 10, 1981 - Förvirrat
I Sverige andra dan. Blev inget skrivet igår. Blev tröttsamt förvirrat och pinsamt tryck av hur minnet försvinner. Är knappt bättre idag. Känner svårigheter att kunna uttrycka något överhuvudtaget och håller tyst och försöker sova.
Ändå känns det som en lättnad att vara tillbaka här och tågresan upp genom Sverige fylldes av hoppfulla drömmar om att jag skulle kunna samla mig till något. Istället blev det lösdriv och apati.
Köpte ett par svenska fanzines som jag lät ögonen rusa i efter badet. Sen på kvällen blev det besök hos Fred och Susanne. Sen blev det mer, men ändå inget mer.
Min panna är brännhet. Magen ett tomrum. Jag ha ätit tillräckligt men min mage är ett hål. Det finns inga sanningar. Jag har glömt melodierna. Tomheten tar inte emot några nya.
Vad heter Cohens andra LP, den med kvinnan vid bordet på baksidan? Jag kommer inte ihåg, jag minns ej.
Driver vidare utan tag, utan grepp.
19:45
JAN 11, 1981 - Dagen före
Söndag förmiddag och dan före hemkomsten. Hemkomsten till urhemmet. Chansen till att börja om på nytt. Under allt hopp om nya tag ligger ändå tvekan om att det inte är så, att nya synvinklar bara är ett bedrägeri.
Funderar över lämpliga utflyktsmål dit vi kunde styra stegen,
fylla tiden med. Jag hittar inga lämpliga ställen och ute är det råkallt, inne är det instängt.
”Är de någe flyt?” kommer Janne in och säger ”Om inte, kunde du komma och hjälpa mig att bära en stor trälåda på vind”. Och det var det ju inte, någe flyt.
Tog en promenad i det råkalla sen. Köpte cigaretter åt Eva och choklad åt mig själv. Släntrade ner till biblioteket för att kolla tidningar och tidskrifter. Inga nya från Finland sen i fredags så det blev tidskriftsrummet istället för tidningarna.
Sökte efter nåt upphetsande, men fann bara tröttsamma verk som Livestock Riot med bilder och modern text. Den mindre moderna Nya Argus hade en presentation av Backléns drakbok av Merete Mazzarella. Allt välkänt stoff från föreläsningarna. Tidskriften 299 hade en halv intervju med Paul Morley, NME-skribent, att erbjuda, sen orkade jag inte längre, sen drog det ut till kiosker med choklad. Det blev järnvägsstationen. En kort stund efter återkomsten till storarummets fåtöljer föreslog Janne ett besök hos, som han uttryckte det, Mellors; Fred och Susanne, alltså. Två timmars tystnad eller ja… ja.
Berättelser om Kerouac och vikingaresor till Amerika. Jag var helt stum och alla tankar som kom till mig underkändes innan de hann ta form. Sömnen tog överhanden mitt i berättandet, eller strävan till förklaringar.
Vaknade efter fyra timmars periodisk dvala till ett mer levnadsstarkt tillstånd. De kommer allt oftare nu, de levnadsstarka tillstånden, men dessemellan är avgrunderna djupa.
Janne och hans brorsa satt och mindes barndomens somrar, Paradise Lost, ett ämne som passade mig. Det personliga framför det allmänna, där referenser av annat slag krävs.
00:30
JAN 12, 1981 - Nästan över
”Hemma” igen, resandet över.
Inga fler gränsöverskrivningar med meningslösa frågor och korta svar. Nästan hemma nästan över alla gränser. I Nådendal trakasserar tullen väl mig igen. Jag funderar på att byta dräkt, ansa håret och byta ansiktsuttryck. Det första vore lätt, men det andra tvättar jag inte bort så lätt. Har ingen större lust heller. Vill växa ur de psykiska obehagen med blicken i behåll.
Dan har gått åt till att ta mig över hit längs daskiga vägar i sömnig buss, och över ett upprört hav på en överdimensionerad färjkoloss.
Var och skrapade bankboken på det lilla som fanns kvar men har studielånet att ta tag i när jag fått ett futtigt papper ifyllt.
Föråt mig på morsans torsk och spenderade kvällen med kväljningar och fisar framför TVn.
Det mesta gick mig oberört förbi, endast Yannis Markopoulos musik fick tankarna att gå i upplyftande och skapande banor.
Gick ut på trappan och rökte ett par Marlboros i vintermörkret
under stjärnhimlen med funderingar om det spirituella, om det själfulla som jag själlöst definierar som ett skrumpet russin inom mig själv den senaste tiden. Ett russin i behov av fukt som får själen att bli stint drypande igen, så att saften sprutar. Var jag skall hämta denna fukt vet jag inte, helst ur ett kvinnosköte.
Det senaste trappbesöket då de flesta fönster redan svartnat
kretsade kring uppläggningen av recensionen av ”Song of Solomon” som skall vara klar de närmaste dagarna. ”The Blues” i bokform.
Var inte rädd för dig själv sjunger de finska popparna. Jo, det är lättare sjunget än gjort. Jag darrar av obefogad rädsla. Den äter, gnaver och frustrerar. Drömmarna lyfter mig men sedan krossas alla slott när beslutsamheten obemärkt förvandlas till apati.
Jag fundrar över orden, som sjunker undan när jag bäst behöver dem, när jag märker behovet, när jag vill fylla nåt som i grunden inte skall fyllas med ord, utan med liv. Orden ger trygghet. Att täcka känslor med haranger skulle tillfredsställa, skapa illusion. Verkligheten är för verklig, illusionerna bedrar. Känner det som om jag vandrade emellan dessa två tillstånd ideligen och ingetdera tillfredsställer.
Tvivlet över min egen kapacitet de senaste dagarna, över min egen förmåga har varit så abnormt absurt att jag nog så småningom måste orka kasta det av mig, se till och förstå att jag ändå inte är så ofantligt obetydlig i jämförelse med andra.
Nånstans måste väl ändå nånslags botten nås, en fast grund att ta avstamp från.
Bob Dylan's Dream
While riding on a train going west
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had
With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin and singin till the early hours of the morn
By the old wooden stove where our hats was hung
Our words was told, our songs was sung
Where we longed for nothing and were satisfied
Jokin' and talkin' about the world outside
With hungry hearts through the heat and cold
We never much thought we could get very old
We thought we could sit forever in fun
And our chances really was a million to one
As easy it was to tell black from white
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices, they were few so the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter or split
How many a year has passed and gone
Many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a first friend
And each one I’ve never seen again
I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
And I’d give it all gladly if our lives could be like that
- For Inga 1956 - 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar